Barkskeppet Adèle på 596 nettoton var byggt i Nova Scotia i Canada. Ett partrederi på Singö köpte fartyget 1903. Kapten var först Wilhelm Abrahamsson från Ellan och därefter Otto Emanuel Jansson från Väddö. Adèle förliste 1906 på Harrgrunds rev i Vasa län i Finland. Kaptenen skriver i dagboken att det var storm och tjocka. När han hörde bränningarna försökte han segla back, men det var förs sent. Gustaf Fredriksson har målat akvarellen, som ägs av Jan Svensson i Söderbyn.

nästa sida

tillbaka till skriften Mattsgården

tillbaka till startsidan

Segelfartygens storhetstid.

Under 1800-talet skedde en utveckling i sjöfarten. 1700-talets storbåtar efterträddes först av jakter och galeaser och mot slutet av seklet blev fartygen allt större. Fiskarbönderna och andra öbor blev redare som hade parter (=andelar) i barkar, skonerter och briggar. Fartygsbefälhavarna var inte bara examinerade sjökaptener, utan även skeppare som vid sin sida hade befarna examinerade styrmän. Skepparna var inte säIlan bönder. I taxeringslängden år 1821 är sex galeaser hemmahörande på Singö-Fogdö. Ungefär 80 år senare, omkring år 1900, redovisar ”Sveriges skeppslista” 20 fartyg registrerade i Häverö-Singö-Fogdö, av vilka hälften var större fartyg av typ briggar och skonertskepp.

Det var således inte längre bara fråga om inomskärssjöfart utan de större segelfartygen seglade på världshaven. I olika brev till huvudredaren, bonden Olof Andersson i Österboda på Singö, berättar kaptenen på barkskeppet Adèle i början av 1900-talet att han tagit laster med kol från England och seglat till hamnar som Havanna på Kuba och Port of Spain i norra Sydamerika. I retur till Europa fraktades trä. Gamle bogserbåtsbefälhavaren Axel Pettersson i Boda som i sin ungdom seglade ”på värmen”, dvs till varma länder, berättade med glimten i ögat för Lars Sundin hur elegant man ombord löste problemet med skeppsskorpor som det gått mask i. Man knackade helt enkelt skorpan i bordet ”för si vi ville (h)a skorpan för sig och sovlet för sig när vi åt”.

Ett av de sista svenska handelssegelfartygen, skonertskeppet Hoppet, var under flera årtionden registrerat på Singö och fördes av skeppare Erik Andersson i Tranvik. Slutet på hennes historia blev ett annat än hennes medsystrars. Innan hon 1932 fördes till fartygskyrkogården utanför Torekov i nordvästra Skåne för att av stormarna slås sönder mot klipporna hade man nämligen monterat av kajutan och däckshuset med skansen och kabyssen. Om du besöker det lilla vackra sjöfartsmuseet i Torekov går du helt enkelt in i skeppare Anderssons kajuta. På kajutans namnbräda ovanför ingångsdörren står det dock Hoppet av Länna, eftersom hon de sista åren var registrerad i Länna socken i Roslagen. Däckshuset finns inte i Torekov utan är uppställt i Sjöhistoriska museet i Stockholm och berikar därmed detta museums sparsamma samlingar av svensk handelssjöfart.

 

Singö

Mattsgården