nästa sida

tillbaks

"En underbarare segling har jag aldrig varit med om" skriver uppsalaprofessorn, skalden och svenska akademiledamoten Carl Rupert Nyblom. Han och hans far hade fått följa med en båt från Grisslehamn till Svartklubbens fyrplats öster om Singö en julinatt år 1860. De hade hyrt "anderstuga" och kammare på en månad hos en bonde i byn Norrvreta på Singö. Seglatsen, som han beskriver naturlyriskt i dagbok och memoarer, förde dem en bit närmare resmålet.

Idag är det betydligt enklare att besöka Singö. Det tar bara någon minut att passera singöbron med bil eller buss. Utsikten från den höga bron är för det mesta hänförande. Långt ute på havet i öster kan man se de stora fartygen passera i den yttre farleden i gränsvattnen mellan Sverige och Åland. Sportfiskare prövar fiskelyckan i det fiskrika singösundet i små båtar eller från stränderna. Seglare kan fritt passera under det höga brovalvet utan att fälla masterna. De fräsande bränningarna kring grunden strax öster om den höga bron och strömvirvlarna i sundet är en påminnelse om att havet inte alltid är en idyll.

Bron, som invigdes år 1955, har knutit Singö till fastlandet - några inbitna öbor vill kanske vända på det hela och säga att det var fastlandet som blev knutet till Singö. Innan bron fanns måste alla transporter av varor, djur och människor ske över havet - i båt vid öppet eller delvis öppet vatten, i slädar och på kälkar när isarna låg. Sommargästerna som började komma till Singö i slutet av 1800-talet åkte ångbåt som lade till vid Singö ångbåtsbrygga. Ångbåtar gick mellan Stockholm och Öregrund och en tid ända till Gävle. Från Stockholm och Uppsala kunde man också åka tåg till Hallstavik, därifrån ta buss till Herräng och sedan ta båt över till Singö. Det var resor som tog en halv eller en hel dag

Men havet har inte bara varit ett hinder och en fara. I äldre tider när landsvägarna var urusla var det snarast en fördel att bo vid havet och kunna lasta ved, träkol och malm i båtar och frakta till Stockholm eller till järnbruken. Det goda havet gav också fisk till mat och försäljning och detta värde kunde också beskattas. De skatter och avgifter som singöbönderna skulle betala beräknades inte bara på hur mycket åker och äng som hörde till hemmanen, utan också på vad fisket förväntades ge. Så bönderna var tvungna att fiska.

 

 

Singö

Mattsgården

Singö, en levande ö med historia